Till minne av Zantos!

*

+

 

 

Det var en helt vanlig onsdagseftermiddag i augusti 2009. Zantos och
jag var på hemväg efter vår dagliga långpromenad och vi var snart hemma.
I ögonvrån ser jag den stora bruna Amstaffhannen på andra sidan vägen
där han gick och nosade helt ensam . Plötsligt tar han ett rejält skutt
mot oss och innan jag hinner reagera har han bitit sig fast i Zantos
hals och förgäves försöker jag få den att släppa men den är mycket stark
och bara fortsätter sin makabra kamp.

Jag känner smärtan när jag blir biten i handen och ser även att
människor stannar till för att hjälpa till att avstyra det hela men helt
förgäves. Besten släpper taget först när han brutit nacken på Zantos och
han ligger död på marken. Sen lägger sig Amstaffen bredvid den döde
Zantos och viftar glatt på svansen. Fler människor strömmar till och
någon ringer efter min dotter och svärson och larmar även polis och
ambulans. Hamnar i djup chock och min dotter följer med till sjukhuset
där jag får vård. Händelsen skakar om hela familjen ända ner i grunden,
så oväntat och totalt onödigt.

Det har nu gått ett tag sedan dagen i augusti, såret i handen har läkt
men såren i själen kommer alltid att finnas kvar.  Rädslan för att något
liknande kan hända igen är tung att leva med. Zantos var min ögonsten,
mitt allt, den finaste och klokaste kamrat som man kan tänka sig och jag
saknar honom gränslöst mycket. Han fick bara bli fem år gammal och hade
många fina år kvar.

Marianne

 

 

 


 

18/10 2008
Rolf och jag kom till Bor, där Mailis bor.
Vi kom med hennes efterlängtade sheltievalp.
Det var mycket tidigt på morgonen, den enda som var vaken var Mai-Lis.
Vi visste inte hur hon såg ut, men vi såg en person i fönstret och vi förstod att det var Maj-Lis.
Vi hann knappt ut från bilen förren Maj-Lis var ute på parkeringen och glatt välkomnade både oss och valp.
Berra, Berra, välkommen hem sa hon flera gånger!
Vi fikade och pratade och hade hur trevligt som helst och när det var dags att gå så kändes det så rätt.
Berra hade kommit hem.

Samma dag vid tvåtiden gick Maj-Lis ut med en vännina och lilla Berra.
Dom mötte en person som släppte lös sin hund.
Hunden bet Berra på nos och tassar, och Maj-Lis bägge handleder.
Dom svullnade så mycket och blodet rann.
Hon fick uppsöka sjukhus där hon fick en spruta mot stelkramp och pencilin.

Jag anmälde händelsen.
Ringde även upp ägaren av den argsinta hunden.
Samtidigt som jag hade polisen i andra luren.
Dom hörde hur ful hon var i mun.Vilken vokabulär hon hade. Jösses.

Idag, 1/9 2009 fick jag brev av Maj-Lis där hon bl.a skriver att det blir rättegång.

Viktoria

 
 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

En sommarkväll vid sjutiden skulle jag och min nioveckorsvalp, Vicky, ta en promenad.
Helt plötsligt ser jag en schäfer hoppa över häcken och han kommer mot oss.
Min valp lägger sig på rygg och schäfern redo till att angripa. Jag böjer mig ner och lyfter upp valpen i min famn.
Allting går så fort och jag blir så rädd så jag skriker rätt ut samtidigt som schäfern försöker hugga mig.
En bil stannar och föraren springer ut, jag minns inte hur han såg ut.
Jag minns heller inte resten av händelseförloppet mer än att schäfern och han som äger honom gick tillsammans hem till sig.

Denna schäfer fick senare avlivas för att han attackerade barn.
Det värsta är att troligtvis så var det inget fel på denna schäfer.
Jag såg hur familjen behandlade honom, dom var ju grannar till oss.
Dom fostrade honom genom att slå, vare sig han gjorde rätt eller fel.
Sådana människor borde inte få ha hund.

Jag blev livrädd för denna ras, och drygt 15 år senare sitter rädslan i.

Viktoria